evleina

Med tanke på att WiFi:t också lyder enligt Africa-time kommer nu inlägget som skulle publicerast i söndags.

Just nu befinner vi oss i Uganda närmare bestämt en sjö som heter Lake Bunyonyi. Solen håller sakta på att ta sig upp framför mina nyvakna ögon. Morgondimma ligger fortfarande som ett täcke över sjön framför mig. Jag och Jessica har smugit iväg från bussen för att möta morgonen från bryggan. Ljuset sprider sig sakta över sjön och en ny dag håller på att ta sin början.

Igår var en mycket händelserik dag. Vi mötte upp Märta och Diddas. Märta kommer från Stockholm och jobbar tillsammans med Diddas på projekt Hope Uganda. Målet med detta är att få barnen att gå i skolan. Vi inledde dagen med att åka båt längs sjön. I denna sjö finns 29st öar och då förstå ni kanske hur stor den är. Längs denna sjö gränsar både Uganda, Rwanda och Kongo. Diddas kommer från denna region, tyvärr miste han sina båda föräldrar och morföräldrar till HIV redan vid åtta års ålder. Han blev föräldralös, några år senare stötte han på en turist som beslöt sig för att sponsra honom och ge honom en möjlighet att gå i skola.

I slutet av Lake Bunyonyi finns ett landområde som bebos utav pygméer, tyvärr har jag glömt av namnet på dessa. Tidigare levde de i område där bergsgorillorna fanns men blev bortkörda/förflyttade när landet började tjäna pengar på gorillorna. Här hälsades vi välkomna av deras kung, det varvades som gällde. Yes, det var ju bara att plocka fram sin afrokunskper och dansa för allt vad vi är värda. Trots detta påminde vi nog mest om kylskåp som försökte se mindre stela ut. Vi blev bjudna på hemmagjord öl, hej och hå och en stilla tanke skickades till vaccinationskliniken vi besökte i Sverige. Var det nu alla skulle vakna med magsjuka?! Men det var bara att snällt ta en klunk av den stora muggen som skickads runt. En stilla fundering om det går att dricka handsprit for genom mitt huvud. Vi stannade ytterligare en liten stund och lämnad över lite kläder till människorna som bodde där.

Tillbaka på båten så styrdes ekan vidare mot fastlandet då vi skulle få möta barnen från dagcenters. Barnen som finns här väntar på att få sponsorer för att kunna gå i skolan. Barnen som är här är i olika åldrar, allt ifrån de allra minsta till de som är runt tio. Barnen kommer från området runt sjön och har alla en egen historia. Några är föräldralösa, några är utstötta från familjer, några har familjer och några har tagits från gatan. Vi möttes av ett gäng med barn som kom springande emot oss, sen bjöds det på sång och hälsade oss välkomna.

Vi fortsatte in till stan för att äta lunch. Dessa mindre städer/byar är inte asfalterade så det är inte en underdrift att vi ständigt är täckta av ett lager rött damm. Det finns ganska mycket indiskt här i Uganda men inhemska maten kanske inte riktigt är min favorit. De finns en risk att uppfattas som bortskämd, men skeletten i kycklinggryta är inte min grej. Efter att sett hur kött slaktas i strålande sol på marknaden har de blivit mer vegetariskt på sistone.

Efter lunchen åkte vi till skolan och fick en rundvandring. På skolan bor de barn som har lång eller av någon annan anledning inte kan bo hemma. Trots att detta är en bra skola, är det långt ifrån en bra och klar skola. Precis som på dagcentret välkomnades vi med kramar och sång. Vi insåg att det var dax att bjuda tillbaka vi kontrade med 'små grodorna' och 'raketen'. Given succé, iallafall om det handlar om insats.

Under resans gång har vi mer än en gång hamnat i moraliska tankedilemman där rätt och fel inte längre är självklart.