Vi vaknade upp i Queen Elizabeth park till samma ljud som hade sövt oss. Det kändes som om man somnat i filmen lejonkungen. Vi fick veta av vakten att lejonen tagit sig in på området under natten. Tur att detta inåt hände under tiden vi gick på toaletten i bäcksvart mörker. Vid nio åkte vid en båttur på lake Edward. Ja har tidigare inte sett någon flodhäst på närmare hållen här fick vi se hu många som helst. Otroligt söta! Det är väldigt svårt att förstå att dessa skulle vara farliga! Bortsett från flodhästarna fick vi också se elefanter, bufflar, en rad olika fåglar, krokodiler, pelikaner, apor och storkar. Vi spenderade två timmar på vattnet vilket verkligen var väl investerad tid! Vi fortsatte vår färd på bussens tak genom parken i hopp om att få se mer djur. Jag kan väl lugnt säga att alla vägar kanske inåt är helt anpassade för vår osa buss. Ett antal timmar senare med fantastisk vyer och dessvärre inte allt för många djur började vår färd mot Kampala. Denna kväll blev det många timmar i bussen.
Middagspausen togs på ett fält och det är minst sagt svårt att vänja sig vid att en halv by stannar upp för att se när vi äter. De livmoderhalscancer stannar en bit bort och lämnar inte förrän vi ätit klart. Natten tillbringades efter lite diskussioner utmed en motorväg på ett vägarbetesområde. Som sagt det känns lite konstigt att alltid både vara turist och vara turistattraktionen, men det gick bra. Tur för oss att arbetarna inte börjar arbeta vid fem eller sju, nu visade det sig att en av bilarna inte fungerade så det var ett gäng tacksamma arbetare som fick hjälp av oss med den saken. Färden fortsatte förbi Kampala när vi vaknat och vidare mot Jinja där vi nu tillbringat 3 nätter. Vi klappade händerna när v äntligen kom hit, vi fick duscha! Vägarna dammar enormt här nere och allt inklusive du själv täcks av ett lager rött damm oavsett du vill de eller ej, det fastnar dessutom fint i solkräm och myggmedel. Så två dagar utan dusch känns som en evighet! I Jinja har vi verkligen blivit erbjudna äventyr.
I förrgår hade större delen av gänget bokat rafting på Nilen. Praktiskt taget så slänger man i ett gäng galningar i en stor gummibåt med en guide. Båten placeras i forsen och alla hoppas på att överleva, typ. Vi fick en superbra guide som hette Jack. Jag och fyra andra valde att göra level 3. Denna variant var något lättare än den andra, level 5. Vi fick en rejäl säkerhetsgenomgång som troligen skulle gör oss mer säkra en istället föstod v helt plötsligt hur galet detta var. -Vadå OM båten flippar och vi hamnar under den!? Jacks instruktioner var nu vår lag. Mantrat om vad *** vi gett oss in på snurrad i huvudet. Skit skraja närmare vi oss den första forsen, Jack berättade är oss va vi skulle göra och vips var vi påväg ner för ett vattenfall. Det gick utmärkt! Alleman ombord och adrenalinet var ett faktum! Vi klarade oss igenom hela upplevelsen med livet i behåll även om vi stundtals var osäkra. Hela gänget var definitivt överens som att upplevelsen var värd varje sekund av rädslan.
När äventyret väl är över var vi definitivt modigare! Igår bestämde jag, Veronica och Jessica mig för att rida. Vi bestämde oss för att ta 3h turen, mannen som hade stället frågade oss x antal gånger om det verkligen var så att vi ville ha 3h för det var ju ''ganska extremt'. Visst sa vi, klart att vi ska ta de långa turen! Vi blev väldigt positivt överraskade över hästarnas utseende. Efter att ha sett hur många av människorna här såg ut och bodde var vi lite osäkra på i vilket skick vi skulle finna hästarna. I Uganda finns enligt ägaren endast ca 100 hästar, detta pågrund utav att det är någon form fluga/mygga som bet hästarna och då riskerade de att dö. Vi fick med oss två guider som red ut med oss, turen gick genom byar, te- och bananplantage. Vi fick frågan om vi ville galoppera snabbt, jag undrande försiktigt hur snabbt snabbt var. Svaret var - rejält snabbt. I och med att ja inte visste hur snabbt snabbt var var valet enkelt - det är bara att köra! Under raksträckan kom vi verkligen upp i den snabbaste galoppen ja någonsin upplevt, det var bara att hänga på enligt bästa studsbollsformat. Ridturen kan ha varit den bästa någonsin och precis om ägaren vaknat oss för var styrkan i benen ett minne blott efter 3h. Vi stapplade tillbaka mot båten för att ta oss tillbaka mot vår camp. Resten av eftermiddagen tillbringade vi halvsovande i skuggan på varsin madrass med öm rumpa och krampande ben (som ni kanske ser på översta bilden?).
Just nu tillbringar vi de sista timmarna i Jinja innan vi beger oss mot Kampala. Vi sitter just nu på bryggan och njuter av Nilen framför oss med ett gammalt program av sommar i P1 på högsta volym.
