I fredags när jag var ute och sprang kunde jag inte låta bli att stanna var 5:e meter och fota, fota och fota! Det var verkligen vackert. En sen solnedgång som sannerligen satte fart på mina ben. Hastigheten var något högre än vad jag räknat med och flåset det samma. Det var härligt att känna den kyliga luften som fyllde mina lungor, svetten som började rinna i pannan och känslan av att lyckas. Jag kan!
Jag kan inte nog berätta om hur mycket jag tycker om den fina lyktan, det känns så fint att se den lysa i fönstret. Som ett ljus i mörkret!