...ja och detta är ett hyenahål. Ja alltså de är där inne nu, men de borde nog sova vid denna tiden...ingen farar

publicerat i Resa;

De senaste dagarna som gått har vi tagit oss från Jinja passera gränsen mot Kenya. Rörigare gräns får man leta efter. Klarar direktiv... Men åt alla håll. Vi spenderade ett par dagar i bussen innan vi kom till Lake Naivasha. Campen ligger väldigt fint precis vid en sjö. Första kvällen fick vi berättat för oss att det finns ett elstängsel nere vid vattnet för att förhindra att flodhästarna kommer för högt upp. Spännande, när vi såg flodhästarna funderade jag stilla om det knappt meterhöga stängslet faktiskt skulle utgöra något hinder..? Tanken slog mig inatt igen när jag var uppe för att gå på toaletten, tänk om det plötsligt står en flodhäst framför mig. Det gjorde det inte. Tack och lov.

Igår var vi på safari, en liten annorlunda safari denna gång. Vi gick till fots denna gång, något som kändes helt galet. Vår guide som vi dessutom plockade upp på gatan lovade dyrt och heligt att det inte skulle finnas några lejon i parken. Möjligen någon gepard eller leopard men de jagar nu på natten så det borde vara lugnt. Det samma gällde även hyenorna, men de borde också sova... Fantastiskt! Hakuna matata! Då går vi. Sagt och gjort då pinnade vi iväg genom naturen.

 
Ganska snabbt blev vi varma i kläderna, vi fick syn på zebror, giraffer, gaseller, antiloper, vårtsvin eller 'pumba', flodhästar och massor av vackra fåglar. Det var minst sagt en häftig upplevelse att komma de vilda djuren så nära. Guiden visade sig vara väldigt duktig och hade verkligen koll på naturen omkring oss. Verkligen värt varje sekund i solen.
 
 

Idag tog jag och Magnus en lokalbuss in till Naivasha för att 'göra staden'. Det kanske inte var så mycket stad att göra. Efter att ha gått upp och ner på mittgatan så gav vi upp och började lite efter WiFi. Även det var en utmaning, gata upp och gata ner. Vänster, höger, upp och ner sedan med ett kvitto i handen så hittade vi rätt. Kvinnan bakom disken måste tro att vi var komplett tokiga när vi stirrade ner i våra telefoner. Det är trots allt underbart att få lite kontakt med världen hemma.

Ett par timmar senare var det dax att ta sig tillbaka till vår camp. Det är ju egentligen lite oklart hur man tar minilokalbuss, men vi hamnade i en minibuss där chauffören nickade igenkännande när vi sa namnet på stället vi bodde på. Längs färden tutade chauffören hysteriskt och plockade upp mer eller minde frivilliga som ville åka med. Det var jag och Magnus som var så kallade 'icke-locals' och övriga i bussen tittade de lite nyfiket medan andra vek sig dubbla av skratt. Det är lite så det funkar, man få bjuda lite på sig själv som en blekaste i stan.