Veckans snackis iallafall på mitt jobb har varit "Gympaläraren" som nu går på SVT 20.00 tisdagar. I lunchrummet på jobb känns det som om denna serie kommit på tal många många gånger. Fantastiskt och lite tjatigt i en go och härlig blandning.
I kvällens program viasde Kalle på att det inte alltid blir precis sådär bra som man hade planerat i sitt huvud. Höga ambitioner höga förväntningar och en verklighet som inte alltid är synkad med den grymma planering som skapats. Tack Kalle för den realistiska bilden! Önskan att skapa, förmedla och engagera är dock det som driver mig och mina kompetenta kollegor. Vi vill ju så gärna att alla ska få känna den glädje som gjorde att vi tog det aktiva valet att utbilda oss till lärare i idrott och hälsa.
Slutsatsen av kvällens avsnitt är iallafall i min del av världen en bekräftelse av att alla har ett behov av att passa in, få vara med och vara delaktiga. Känna att man duger även om du inte är personen som gör 500 mål. Tack och lov är inte idrottslektionerna var de en gång var där du skulle springa dina 60m på x antal sekunder för att uppnå ett visst betyg. Känslan av att inte vilja vara med är uppenbarligen mer komplex än så, denna känsla kan ta uttryck i flera olika reaktioner och handlingar hos eleven. Önskan och ambitionen är att lyckas tolka in detta i tid. Ibland är det ju inte så lätt att sätta ord på en känsla eller en upplevelse. Jag har världens bästa...och ibland världens mest komplicerade jobb... och jag älskar det!
För att skapa ett tillåtande klimat där alla får plats måste vi lärare också våga att testa, få misslyckas och bli respekterade. Detta för att skapa men gemensam spelplan där alla har sin plats och behövs. Vi alla bidrar till en helhet där varje liten bit är viktig.
Hur skapar vi vår rabatt där alla blommor får möjlihet att utvecklas?
